Tiden går och informationen är minst sagt tunn

Dryga 14 månader har gått sedan morsan kom in i rummet och berättade om att en polisanmälan gentemot mig lämnats in. Efter en tung panikattack där jag såg amerikanska fängelser framför mig så lyckades jag efter en stund samla mig hyfsat, och den redan väldigt snurriga vardagen skulle nu bli än mer oklar.

Man kan ju tycka att det vid en polisanmälan automatiskt går ut någon information till den polisanmälda. En liten blänkare om att man nu utreds hos polisen eller liknande. Men efter att jag blivit varse om att jag blivit anmäld så är den här polisanmälan något jag varken sett, hört eller fått någon som helst info om sedan dess.

Till en början var detta nog något som var bra för mig. Jag fick ju då möjlighet att processa hela min situation i lugn och ro tillsammans med nära och kära. Men kanske framförallt så fick jag möjlighet att arbeta med mitt mående tillsammans med läkare och psykologer.

Ett mående som sedan dess blivit allt bättre och bättre. Medicineringen känns som sagt för första gången någonsin som att den har hamnat rätt. Tidigare satt den ju rätt hyfsat på dagtid men katastrofsömnen tärde fortfarande en hel del på mig. Vilket nu ändrats till att jag numer faktiskt allt som oftast sover helt okej.

Sedan den här polisanmälningsincidenten så har det som sagt hänt en hel del. Inte bara med medicineringen utan jag tycker även mitt mående överlag är på uppåtgående och jag har ju nu även sedan en tid tillbaka alltså börjat jobba. Först körde jag 25% som rivare under ett par månader innan jag nu övergått i en femtioprocentig arbetsbörda. Detta är något jag gör på Team Sportia på Frölunda Torg där jag varje dag får snacka om all möjlig idrott och lära mig om idrottsutrustning jag tidigare haft ytterst lite kunskap om.


Men samtidigt som livet som fystränare för Zebrorna och sportsäljare på Team Sportia tuggar på så är det ju också mycket som rör sig i bakskallen. Just det här med polisanmälan är något som verkligen rör upp mycket känslor. Alla jag pratar med om detta tycker såklart det är sjukt att det ska behöva ta så lång tid. Samtidigt som de i nästa mening skämtar lite lätt om att de troligtvis glömt bort mig.

Men tro mig. Glömt mig lär dom inte ha gjort och att ens inbilla sig det vore att skjuta sig själv rejält i foten.

Med detta i åtanke så kände jag mig nu redo för att själv försöka ta tag i den uteblivna informationen och satte mig för en dryg timma sedan ner i soffan och slog 114 14 på telefonen och ringde upp. Ett nummer som många av er vet är raka vägen till polisen.

Kanske var jag blåögd men jag tänkte att man kanske kunde få någon information om vad som händer och hur det just nu ligger till.

Kvinnan i andra änden som jag förklarat situationen för bad mig vänta medans hon pratade med sitt befäl. Efter en stund kom hon dock åter kommit tillbaka till luren. 

Då berättade hon. Tyvärr ingenting.

Hon kunde inte ens bekräfta att jag var polisanmäld. Så nej. Det blir till att fortsätta tugga på så gott det går.

Nu har jag ju dock ett jobb att gå till vilket hjälper en hel del med att få dagarna att gå.

PS. Kom gärna förbi butiken och säg hej!