Tänk om man hade sagt nej?

01.02.2020

Något nedregnad och blöt sitter jag nu här i soffan efter en mycket trevlig kväll nere på Smedjan på Sjömagasinet. Julklappen från farsan att tillsammans med dem laga mat tillsammans med Ulf Wagner var något jag sett fram emot ett tag.

Förutom att det störtsköna paret, som märkligt nog var från just Lindome som vi fick i vårat "lag" tyckte att det var lite märkligt att jag drack olika former av blåbär och andra bärliknande drycker istället för det till den fina maten rekommenderade vinet. Så var det en väldigt rolig och relativt lärorik kväll tillsammans med Ulf Wagner och Alexandra Zazzi.

Eftersom fogden gått på attack det senaste så har jag ju inte längre någon bil att tillgå. Vilket gjorde att det efter några hejdåkramar och annat blev en liten promenad i regnet för att ta mig till spårvagnshållplatsen. Och redan där började också huvudet spela mig ett spratt. Då det vid hållplatsen kom ungdomar som var på väg till eller från olika fester så väcktes alla gamla minnen kring kokainet och festerna åter till liv. Och då bara alla positiva minnen från det hela.

Så hela vägen från Chapmans torg till Järntorget där det sedan blev femton minuters väntetid innan bussen skulle ta mig hem så var det en konstant kamp mellan tankarna som for omkring innanför pannbenet.

Inte blev det bättre av att hela bussen fortsatte att fyllas av människor som var på lyset och skrattade och hade skoj.

Först nu efter en dryg timme hemma i soffan så har jag börjat få ordning på tankarna igen. Och något som slår mig är hur jävla inpräntat det där jävla kokainsuget är i mig. Om två veckor är det ju nämligen tre år sedan jag både drack alkohol och tog kokain senast. Att det då efter såhär lång tid fortfarande påverkar mig något så enormt är irriterande och jag kan inte undgå att tänka på hur det hade sett ut om jag hade sagt nej den där gången i Köpenhamn när kokainet slängdes upp framför näsan på mig för första gången.

Hade jag då åkt hem efter matlagningskvällen med tankarna under kontroll. Troligtvis inte, men jag kan ändå inte undgå att fundera över det.  

Nu är det dags för sömn. Imorgon spelar Zebrorna årets första träningsmatch. Det blir kul !