Medicin eller inte?

Det är just nu en regnig och mörk söndag kväll och samtidigt som jag sitter här i soffan och kollar lite på guldstriden av Allsvenskan så funderar jag samtidigt en del över mitt mående. Ett mående som ofta gör sig påmint och som den senaste tiden känts lite sämre och lite mer uppgivet. Varför det varit så vet jag inte riktigt även om jag har mina misstankar.

Som ni alla vet så är tabletter och mediciner av något slag något som finns överallt. I varje hem och varje vrå. Av olika volym och kvantitet. Nåja. Kanske inte i varje vrå, men ni fattar.

Även jag har under åren fått min beskärda del av medicinering. Både på gott och ont.

Som tidigare barnastmatiker och både nu och tidigare pälsallergiker av rang så har man inhalerat sin beskärda del av bricanyl och knaprat i sig sina antihistaminer.

Utöver detta och de vanliga tabletterna som alvedon och ipren så har jag även käkat en hel del smärtstillande. Mestadels på grund av fotbollen men tyvärr även under min tyngre drogperiod där jag tillslut ville bedöva ångest och deprimerat mående till vilket pris som helst. Om det var med smärtstillande eller med sömntabletter av olika slag spelade egentligen inte någon roll. Allt som kändes som det hjälpte var välkommet att slinka ner i min kropp.

Alla dessa tabletter kan jag ändå tycka har något gemensamt. Man kan på ett enkelt sätt både se och känna att det hjälper.

Alla har vi nog känt hur huvudvärken släpper när man tagit en alvedon eller två. Så har även jag.

Jag har även känt hur jag återfått andningsförmågan efter några inhaleringar av bricanylen då astman slagit till, jag har känt hur ögonen slutade rinna och kliandet över hela kroppen slutat efter att jag fått i mig mina antihistaminer och jag har dessutom känt hur smärtan i foten lagt sig något efter att man tryckt i sig några smärtstillande.

Vid alla dessa fall är det alltså inga oklarheter. Man märker hur det hjälper och substansen i medicinen gör det den ska.

Efter att jag för femton månader sen försökte ta mitt liv så har jag som jag berättat vid tidigare tillfällen inte bara pratat med massa psykologer och gått olika behandlingar för mitt psykiska mående.

Jag har dessutom ätit mer mediciner än jag någonsin tidigare gjort. Och då inte bara alla de sömntabletter jag testat eller alla de smärtstillande tabletter jag till en början tryckte i mig på grund av den brutna ryggen, höften som flög ur led och de andra skador smällen åsamkade.

Utan jag har ju även ätit mediciner av den mer diffusa typen. Antidepressiva mediciner.

Detta är mediciner jag aldrig tidigare varit i kontakt med. Även om det troligtvis är något jag borde testat för länge, länge sen. Men om jag ska vara ärlig så hade jag knappt hört talas om det och i mitt huvud så var antidepressiva mediciner något bara knäppisar käkade.

Nu femton månader senare har jag däremot förstått att det är klart vanligare än man tror. Väldigt många verkar istället ta någon typ av antidepressiv medicin. Även om det kanske inte är något alla talar helt öppet om.

Kanske till och med är någon av er läsare som äter någon typ av medicin för ert mående. Isf välkomnar jag dig till oss andra knäppisar.

Men jag talar ju öppet om det mesta och kan väl lika gärna göra det med detta också. Att jag tar två olika sorters antidepressiva mediciner varje morgon. Tabletter som ska ha olika inverkan på hjärnan och som på olika sätt alltså ska bidra till att jag ska må bättre. Detta är dessutom tabletter jag tänkt att jag tar just nu men att jag kommer sluta med längre fram.

Men det är också mediciner jag under den här tiden funderat en hel del över. För till skillnad från alla mediciner jag tidigare ätit så har jag med dessa inte konkret kunnat säga att de hjälper när någon frågat. Eller jag har egentligen inte kunnat svara på om det gör någon som helst skillnad.

För om det hade varit som jag varit van vid, att man vid medicinering ser en markant och klar skillnad att någonting blir bättre.

Så måste jag här lägga ihop fler parametrar. För här måste jag även lägga till det arbete jag gör både med psykologer men även lägga till det faktum att jag är helt öppen med allt och att både vänner och bekanta känner till allting och att jag inte längre behöver ljuga, smyga eller göra annat som spär på ens stressiga inre.

Dessutom måste man fundera över att vad innebär det att må bra. Om det bara är jag eller om det gäller alla vet jag inte riktigt. För även om jag vid de allra flesta tillfällen att det absolut inte är på detta sätt. Så slåss mina tankar kring att alla mår så otroligt bra, är lyckliga och lever fantastiska liv.

Ska jag nå dit så kommer det nog behövas göras någon otrolig upptäckt borta på AstraZeneca (Eller var man nu löser medicinproblem här i världen)

Men om jag tidigare inte kunnat svara alls på om de gjort någon skillnad. Så skulle jag nu faktiskt vilja tro att jag faktiskt kan svara på det.

För sedan några dagar tillbaka så har en av de antidepressiva medicinerna tagit slut och jag har av olika anledningar inte kunnat få tag i den. Sen ska jag ärligt säga att jag lite sket i det och tänkte fixa nya under veckan som kommer då jag ändå inte trodde det skulle göra någon jätteskillnad.

Om det är den uteblivna medicinen eller inte är som sagt helt omöjligt att svara på. Men jag väljer att tro att det är just detta som gjort att jag de senaste dagarna känt mig klart mer deprimerad, klart mer irriterad över saker och ting och haft klart svårare att hantera det som snurrat inne i huvudet.

Så om du märkt eller känt av detta på något sätt så ber jag om ursäkt.

Och med det sagt så kan jag nu konstatera att medicinen gör sitt och att jag ska börja äta den igen. Det är väl faktiskt lika bra att jag gör det under resten av livet. För om några små antidepressiva piller gör att jag mår bättre än jag gör utan dem. Varför sluta?