En missbrukares ofrånkomliga brev

Någon gång under ens karriär som missbrukare så tror jag alla får det. Oavsett om man är spelmissbrukare, alkoholmissbrukare, drogmissbrukare eller om man sitter fast i något annat missbruk.

Det där vita kuvertet med den skrämmande texten "Kronofogden" på. Då missbruk oftast tenderar att kosta en hel del pengar så hamnar man ofta där på grund av den anledningen. Att missbruk dessutom ofta inkräktar på ditt sätt att tänka och på ditt sätt att fungera är en annan del. Så många får nog det där hemska kuvertet på grund av att ens missbruk tagit över ditt sunda förnuft och att du inte längre lyckats hantera en så vardaglig sak som att betala dina räkningar i tid.

Det här är givetvis något som hänt mig också. Inte bara en eller två gånger utan Kronofogdens brev har under åren dykt upp med jämna mellanrum.

Hur jag hanterat det har under åren förändrats en del. När det dök upp ett Kronofogdesbrev för allra första gången så minns jag att det var en otroligt obehaglig känsla som for genom kroppen.

Alla de absolut värsta tankarna dök upp direkt. Hur ska jag kunna betala det här, Kommer jag få en prick i registret, Kommer det komma hit en patrull och hämta mina saker nu på direkten var några av tankarna som strömmade runt i huvudet på mig.

Även några av de efterföljande gångerna dök dessa tankar upp, men efter ett tag så försvann även dessa. Klart att det var en jobbig känsla när man kom hem och det låg ett fogdebrev innanför dörren. Samtidigt var det inte så konstigt att det låg där och oftast något jag visste skulle hända. Detta eftersom jag många gånger slängt de olika inkassokraven rakt i sopnedkastet utan att ens ha öppnat och sett hur mycket som skulle betalas. Och för vad.  

Jag visste ju dock att det med 99% säkerhet var för något av alla mina snabblån jag tidigare tagit för att finansiera antingen mitt spelande eller mitt drogintag.

Om inkassobreven inte togs så hårt på så fick jag ju åtminstone öppna kuverten som kom ifrån Fogden. Det var dock inte med samma panik i huvudet längre. Jag hade väl genom åren blivit mer och mer van och jag visste att det inte var någon jättepanik. Det var ju bara att skriva på pappret, skicka tillbaka och sedan betala in. Oftast då med lånade pengar från något annat finansinstitut.

Så varför skriver jag då om det här. Jo, för i förrgår när jag kom hem från gymmet så låg det på nytt ett brev från Fogden innanför dörren. Det var ett bra tag sedan det hände och direkt kom den där obehagskänslan tillbaka.

Men även om obehagskänslan bara skrek åt mig att inte öppna det så slog jag mig ändå ner i soffan och öppnade kuvertet.

Om jag de senaste gångerna när jag fått ett fogdesbrev känt att det här är inga problem. Det löser sig. Så gick det tyvärr inte att känna så denna gången. Inte nog med att jag blev påmind om vad jag gjort och vad jag haft för mig för ytterst usla handlingar. Det var också så att miljonskulden som stod i brevet skulle betalas inom tio dagar.

Den här gången kommer det alltså inte gå att lösa utan nu är det läge att kapitulera inför det hela. Att lägga sig platt, ringa det där samtalet och säga att nä du fogden. Det här kommer jag inte att lösa.

Däremot kan jag göra mitt absolut bästa för att betala tillbaka så mycket det bara går under resten av livet. Kanske att eventuella barn och barnbarn också får betala tillbaka på grund av något som jag har gjort. Jag vet inte hur det funkar, men det känns ju som ni säkert förstår inte svinbra att ringa det där samtalet.

Men som med så mycket annat här i livet. Ovisshet är verkligen kass. Så det är bättre att bara göra det. Oavsett hur jävligt det känns.