Hoppsan. Vad hände här....?

Så då satt man helt plötsligt här med en hemsida. En hemsida där jag tänkte ta mig för att blogga lite på.

Hur hamnade jag då här? Jo, idén kom väl egentligen till mig i måndags ungefär. Det var nämligen då jag för första gången någonsin tackade nej till något för att jag helt enkelt inte har råd.

Att jag tidigare i mitt liv haft problem med både alkohol, droger och spel har nog vid det här laget inte undgått någon. Och om jag varit som många andra människor så hade jag också sagt nej och inte bara kört på vid ett tidigt stadie. Nu blev det som det blev och jag hamnade allt längre in de olika missbruken. Om ni inte visste det innan så kan jag berätta för er nu att missbruk av dessa slag inte är helt lätt att finansiera. Det gjorde ju att jag tidigt började lösa situationer via lån av alla dess slag för att efter ett par år kliva över ytterligare en gräns och i och med det bli kriminell.

Men åter till vad jag tackade nej till. Efter att jag det senaste året skrivit en hel del. Både sådant som gått offentligt via Lindomes GIFs hemsida men sedan även en hel del som inte nått offentligheten. Än.

En kaffe och en blogg. Trevlig kombo
En kaffe och en blogg. Trevlig kombo


Under det här året som gått så har jag helt enkelt märkt att jag mått väldigt bra av att just skriva. Både att skriva om mig själv men kanske framförallt om andra. Det ledde till att jag för någon månad sedan lite spontant skickade iväg en ansökan till en journalistutbildning. En utbildning jag sedan antogs till och som kändes väldigt spännande och intressant. Att då efter lite överslag i min mattehjärna komma fram till att det här, Med tanke på ryggsäcken jag dragit på mig genom åren aldrig kommer att gå.

Att då behöva tacka nej till något på grund av alla de fel jag gjort tidigare i livet kändes och känns förstås inte alls speciellt bra. Det är som sagt inte synd om mig och jag har bara mig själv att skylla. Men för en stund så gjorde jag just det. Tyckte synd om mig själv.



Nu är det dags att vingla sig framåt
Nu är det dags att vingla sig framåt

Någon dag senare så dök dock nästa idé upp i mitt huvud. En blogg. Ja men det startar jag.

Snabbt och lätt så googlade jag en kväll på hur man skapade en hemsida och hur man skulle gå tillväga. Några timmar senare så satt jag där mitt i natten med en näst intill klar hemsida.

Jag sov sedan på saken och tankarna blev många. Jag vet inte om det bara är i mitt fotbollshuvud som dessa tankar florerar, men jag tänkte iaf att visst är det bara 16 åriga tjejer som bloggar?

Vem kommer vilja läsa det jag skriver? Och varför ska jag nu göra det här?

Men efter att ha pratat med både vänner och familj så kom jag fram till att jag skulle göra det här. Inte bara för att det kanske kommer hjälpa många andra som sitter i en liknande situation som mig, men kanske framför allt för att jag själv mår bra av att skriva. Att jag nu kan välja helt fritt vad jag skriver och publicerar känns ju även det ganska bra. Nu behöver det inte enbart handla om H45 och de andra härliga zebrorna på Lindome GIFs hemsida. Även om det såklart är något som är otroligt kul.

Men efter att för första gången i mitt liv sagt nej till något på grund av ekonomiska faktorer så sitter jag nu här. Med en blogg där jag inte exakt vet vad jag kommer skriva om. Vad jag vet är att det känns jäkligt bra och det kommer ju komma saker i mitt liv längre fram som säkert en del kommer tycka är intressant att läsa om. Även om det kanske kommer vara en del tunga grejer.

Så på återseende. Eller återskrivande eller vad man nu säger i bloggvärlden. Jag får nog fråga Saga 16 år.