Att få tiden att gå

En dag tidigare i veckan när allt var trögt och det kändes som att tiden stod still. Så som det också känns med jämna mellanrum. Så tog jag fram datorn och återigen knappade jag in orden "fängelse och spelmissbruk" i Googlesökningen.

Detta är något jag gjort några gånger tidigare och om jag ska vara ärlig så har jag väl aldrig mått speciellt bra när jag efter ett tag stängt igen och lagt ifrån mig datorn.

Men från att tidigare ha sett de där galna amerikanska fängelserna framför mig så har det nu övergått i ett mer nyktert sätt att se på de. Jag kommer nog inte behöva gå med i varken Bloods eller Crips.

Däremot så var det samma nyheter som tidigare som dök upp efter att jag tryckt på sök. Det dyker upp en hel del nyheter om liknande fall som mitt och jag påminns då också om vad jag troligtvis har att vänta. Och efter att ha läst en del så känns det som det är ett fängelsestraff på omkring 2-3 år som ligger uppdukat framför mig.  

Om jag tidigare i mitt liv alltid fick frågan "Hur går fotbollen?" när jag träffade någon jag kände. Vare sig det var så att jag kände personen väl eller om det bara var någon jag träffat någon enstaka gång tidigare. Nu däremot så har den frågan bytts ut till "Har du hört något mer om fallet?"

Jag förstår att man enbart har goda avsikter och frågar för att man bryr sig, är nyfiken och undrar när allt drar igång. Och jag kan lova er. Det är något jag också är väldigt nyfiken på. Även om det givetvis är med rätt stora mått av obehagskänslor över nyfikenheten. Och som jag nämnt så kommer ni också här få följa med på hela resan. Så fram till dess att det tar fart så kan vi väl försöka prata om lite annat. Gärna om dig och om vad som pågår i ditt liv. Så kan vi ta det där trökiga sen.

Att jag däremot får höra att nä, det kommer nog inte bli fängelse. Det verkar ju inte klokt osv är något som också ställer till det en del i hjärnan.

För när man springer runt här i ovissheten så slits man kanske inte mellan hopp och förtvivlan men man slits som det känns mellan hopp och realism. Det där hoppet om att det inte kommer bli så farligt som man tror och den där realismen som innebär att jag likt de andra jag läst om på Google kommer få spendera ett år eller fler innanför någon slags lås och bom.

Det ska sägas att det ibland är skönt att få njuta lite av det där hoppet men för min egen skull bör jag fram tills jag vet och det är klappat och klart vara inställd på det mer realistiska scenariot.

Men eftersom jag fortfarande endast kan ge ett kort och koncist Nej som svar på frågan om jag hört något nytt om domen. Så måste jag ju också försöka fokusera på det som är här och nu. Detta för att åter inte hamna i den där känslan av att allt känns trögt och att tiden står stilla.  

Så när jag nu gått över ett år som sjukskriven, jobbat på med mina psykologer och gått behandlingar av olika slag. Så är jag nu inte längre sjukskriven på heltid utan jag har sedan en tid tillbaka gått och blivit ansiktet utåt för ett rivningsföretag. Nä, riktigt så är det kanske inte men det har varit väldigt skönt att iaf någon gång i veckan få använda kroppen och bröta ner lite väggar och annat. Och kanske framförallt att få testa på, och använda fräcka maskiner. Det gillar man ju.

Sen vet jag inte om detta är något jag skulle vilja göra fler dagar i veckan. Och det där med föreläsningar och annat som jag håller på med tänker jag ligger lite utanför den vardagliga vardagslunken. 

Däremot har jag funderat en del på vad jag skulle vilja hitta på här fram till dess att jag vet mer om vad som händer.

Då jag är nyfiken och gärna testar på nya saker så skulle det egentligen kunna vara vad som helst. Men något jag tror skulle passa mig rätt bra. Iaf här och nu. Är att stå i en butik. Kanske en klädesbutik. Vad vet jag. 

Så är det någon som vet eller hör något så säg gärna till. Men som sagt. Jag är öppen för det mesta. 

Allt för att få tiden att gå.